Vår första tid i Sverige, minne 18

”Väva mattor”

Jag minns när jag satt bakom en vävstol för första gången i mitt liv. När jag kom till Sverige 1989 bodde jag i Norrland i kära Bureå. Vi var tre ”exotiska” familjer som levde bland de trevliga och goda människor som gärna ville inkludera oss i det som hände i byn. Så en vacker dag knackade ett par äldre damer på min dörr och frågade om jag ville följa med till kyrkan och väva mattor. ”Jaaaaa! Ja visst”, svarade jag omedelbart. Och nästa dag satt jag bakom en vävstol tillsammans med några tjusiga kvinnor. Ett par av dem var säkert runt 80 år. Själv var 28 år gammal och ny i Sverige. Min nyfikenhet hade inga gränser. Jag ville ta reda på allt om Sverige och lära mig det mesta som jag inte behärskade, till exempel väva mattor. Min nyfikenhet är fortfarande som barnens. Ibland blir det lite pinsamt när jag ställer för många frågor i alla möjliga sammanhang. Sittande bakom vävstolen i Bureå kyrka ställde jag massvis med frågor om allt möjligt i Sverige. Vänliga damerna svarade alltid tålmodigt, glatt och säkert med stolthet eftersom de berättade om sitt eget hemland och sin kultur. Vävstunderna var de bästa tillfällen för mig att lära känna mitt nya hemland Sverige och mina nya medmänniskor. Jag tog reda på en hel del saker som annars är svåra att förstå. Jag har sparat löparen som jag hade vävt för trettio år sedan. Allt detta kanske låter obetydligt och löjligt, men för mig var alla aktiviteter som jag blev bjuden till avgörande för mitt fortsatta liv i mitt nuvarande hemland Sverige. Detta har hjälpt mig att uppleva inkluderingen på ett enkelt sätt i vardagen utan politisk krångel. Detta sådde oändligt med goda frö för min djupa och självklara kärlek till Sverige. Detta har gjort att jag inte behövt gå runt betrakta mig som främling och invandrare som är dränkt i utanförskaps tankar. Ja, många enkla vardags insatser som är roliga för infödda svenskar och för de som migrerar till Sverige kan göra under för ALLA. Många bäckar små gör en stor Å.

Sahar