”Jag dog av Corona”

 

Vad tänker man om man blir smittad av Corona och ligger på intensiven eller ännu värre i respirator?

Det är en fråga för vilken människa som helst just nu i coronatider. Har man astma och tar immundämpande mediciner har man all anledning att vara rädd.

”Rädd för vad? För döden? Frågar jag mig.

Men vi vet att förr eller senare kommer vi alla att dö. Varför är man extra rädd just för att dö i Corona?

Man kan ju dö av cancer, misslyckad operation, blodförgiftning eller bilolycka, tröstar jag mig själv. Vilken skillnad gör dödssättet? Det är något helt annat som skrämmer oss. Att bli smittade, isolerade och möta döden bokstavligen ensamma är uppenbarligen den mest skrämmande mardröm. Att ligga ensam på intensiven och ännu värre i respiratorn och inte få möjlighet att träffa sina barn är ett scenario som ingen av oss har föreställt sig.

Ok, nu ska jag sluta använda ordet ”man” eftersom jag pratar om mig själv. Jag har två älskade döttrar som bokstavligen alltid har betytt ALLT för mig. Hur skulle jag möjligen kunna dö utan att få se dem och utan att de håller min hand? Vad skulle de känna och tänka?

Den här osynliga saken som skrämmer hela mänskligheten heter Corona. Den förbjuder människor från umgänget med sina nära och kära. Den verkar mera konservativ än de hårdaste radikalister vi känner. Den vill ha oss för sig själv.

En expert svarar på tittarnas frågor på tv och avråder anhöriga från att ta farväl av sina döda även efter döden. Den avskyvärda Corona vill verkligen att vi förblir ensamma till och med efter döden. Den vill helst ha så många döda som möjligt. Bli kvävd till döds. Utan luft. Detta tål att skrivas en gång till: alltså bli kvävd till döds. Är detta en skräckfilm?

Jag har astma och avskyr känslan av att inte tillräckligt kunna fylla mina lungor med luft. Ni som har olika lungsjukdomar förstår vad jag menar och hur det känns. Hur smakar tanken av att kvävas till döds?

Min hjärna kan inte låta bli att fortsätta tänka på temat, ”jag dör av Corona”.

Nu säger vi att jag har dött.

Inget farväl.

Jag har inte kunnat träffa mina barn på flera månader.

Mitt i dödens spektakel måste barnen tänka på begravningen. De vet vad jag vill ha på min begravning. Det har jag sagt vid flera tillfällen. Inget jag behöver skriva här.

Men vem ska begrava mig?

Vilka som kommer till begravningsceremonin?

Inga! Jo mina barn kommer. Får de närvara? De får ringa Anders Tegnell och fråga.

Det blir kanske en robot som kommer att begrava mig, vem vet?

Vem hade tänkt sig en sådan död och en sådan begravning? Ingen.

Döttrarna är ledsna och chockade. De trodde att deras mor skulle bli gammal som mormor.

 

Den ena av flickorna säger: ”någon har ju sagt att mamma kommer att råka ut för något allvarligt, men de sa inte att hon skulle dö”.

Den andra svarar: ”kan du inte hålla tyst?”

 

Stackars barn som mitt i kaoset måste gå igenom mammas hem. Vad ska de göra med alla böcker? Jag har skänkt bort hundratals, men det är många kvar. Det finns en del böcker om min födelsestad Babylon och en del gamla böcker på arabiska. Vissa är värdefulla. Tack och lov är de flesta böckerna på svenska, vilket underlättar för barnens ställningstagande. Det finns ett par anteckningsböcker från ungdomen. Det blir roligt för flickorna att bläddra i dem.

Jag har en källare som är full av barnens skräp. MEN jag har sparat en hel del minnen till barnen. Leksaker, mjukisdjur, kläder och annat från åren när de var små. De kommer att älska det.

I min ena bokhylla finns två frimärkesalbum. Det ena är rosa och det andra är blå. För många år sedan grälade flickorna om vem av dem skulle ha vilket album. Det blev nästan ett krig. Konstigt nog blev det omedelbart lugnt och tyst så fort jag tog albumen och meddelade att ”från och med nu får de ”bo” i mammas bokhylla”. De ligger fortfarande på samma hyllplan. Det märkliga är att ingen av flickorna har nämnt dem efter ”kriget”. Kommer flickorna att åter gräla om vems de är nu efter min död? Observera att flickorna är vuxna. Väldigt vuxna.

Vad ska de behålla och vad ska de ge bort av mammas hem? En spännande tanke att leka med. Kommer de ihåg mammas gömställen? Äh, de får göra vad de vill. Det är deras angelägenhet nu.

 

Flickorna kommer att försöka komma ihåg våra gemensamma minnen. Nu kom jag på en sak på tal om minnen. Mina barn har alltid påstått att de inte minns någonting. De har liksom minnesförlust. Det är lugnt, säger jag till mig själv. De har ju massa mobilbilder. Men de vet aldrig var de är någonstans. De får gräva hårt i hjärnans tunnlar för att få fram gamla minnen. De får titta i fotoalbum som man hade innan mobilerna dök upp. Många år från familjens historia är borta. Inga fotoalbum. Man litade på förbaskade mobiler. Bilderna finns i något moln. De får anlita någon gud för att hitta dem.

 

Några envisa tankar går runt i huvudet:

Tanke nr ett: vilket arv har jag lämnat till mina barn?

En del minnen, min utgivna bok ”Flykt” med tjugo berättelser, min podcast ”Integration i praktiken” och en bostadsrätt. Det är ok.

Tanke nr två: har vi hunnit säga allt vi ville säga till varandra innan jag dog? Nej!

Tanke nr tre: kommer de ångra att inte ha sagt det de vill säga innan jag gick bort?

Tanke nr fyra: kommer de att vilja ta reda på delar av min och släktens historia när de blir äldre? ”Vi borde ha frågat mamma om det”, säger den ena till den andra. Eller tänker de inte alls på det?

Tanke nr fem: när kommer de att kunna besöka min grav med tanke på smittrisken?

 

Mina ögonstenar! Jag älskar er mest av allt i världen! Hoppas att ni vet det. Jag har sagt det till er då och då i ett sms, men ni kanske inte tror det! Ni är mitt livs mirakel och underverk. Var inte ledsna! Alla måste ju dö någon gång. Lev livet NU.

Barn! Lova mig två saker: 1-Ta hand om varandra oavsett vad som händer. 2-Häll jul- eller påskmust på min grav när ni besöker mig och spela någon låt så jag hör. Tack!

 

Mitt löfte till er: jag kommer att fortsätta tänka på er och vaka över er varenda sekund från himlen.

Älskar er oändligt mycket.

 

Mamma

Sahar Almashta

17 april 2020